Jag vill vara en person som bryr sig om andra otroligt mycket, jag vill hjälpa människor och så, det vill jag.
Men jag har fördomar som vilken annan människa som helst och klagar ändå på andra som har det.
Well, det låter ju inte normalt.
Liksom jag öppnar dörrar för andra på ICA, som t.ex. de med barnvagn, de äldre osv.
Men när något verkligen händer.
Typ som när en man river upp en massa säten med något rakblad eller liknande, så tänker jag genast att; "den här mannen är farlig".
Liksom vem skulle inte tänka så?
Men så säger min kompis som är ännu mer fördomsfull än jag, att mannen kanske bara hade en dålig dag.

Och då är jag redan så uppjagad över den lilla händelsen att jag tänker mer från mitt perspektiv än från andras.
Jag har lätt att förlåta människor, mest för att jag är glömsk så att jag helt glömt bort att vi har bråkat och allt är som vanligt igen.
Det vet mina kompisar om, så de bara väntar på att jag ska skriva igen så att de vet att jag har glömt och så.
Jag kan inte minnas senaste gången jag bråkade med någon av mina kompisar, men jag har en känsla av att det har hänt några gånger.
Det måste det ju? Allting kan inte vara perfekt, man bråkar ju alltid någon gång.

Det kan både vara ganska skönt att inte komma ihåg små bråk, men också väldigt dåligt.
För då lär jag mig inte anledningen varför jag bråkat med någon.
Och då kanske historien upprepar sig själv, min historia då alltså.
Inte så jättebra då alltså.

Sedan har mitt dåliga minne skapat en massa andra problem.
Jag kan berätta samma händelse för mina kompisar säkert 60 gånger innan jag får en känsla av att jag inte ska prata om det igen.
Eller ett skämt som säkert är uttjatat redan.

Jag provade faktiskt förut att tänka på en sak, och sedan glömma bort det med flit.
Det var alltså inget jätteviktigt, som mitt namn eller när jag fyller år.
Det sitter ju i hjärnan som sten.
Jag kanske tänkte på något djur eller julgran, jag vet faktiskt inte.
Och så provade jag att glömma bort det med flit.
Efter tre sekunder hade jag tanken på tungan, den fanns där men jag visste inte exakt vad jag hade tänkt på.
Ytterligare två sekunder så var även den känslan borta.

Om jag ska vara ärlig så trodde jag faktiskt inte att det skulle gå.
Men det är som med drömmar, man kan glömma bort dem fem minuter efter att man vaknat, eller en kvart.
Jag vet inte hur olika människor har det.
Men det är som att hela mitt liv är en dröm, en pågående dröm som suddar ut de gamla drömmarna och lägger i nya istället.

Jag måste säga att det har varit jävligt bra drömmar hittills i så fall.
Förutom den där s.k. terrorattacken i Stockholm nyligen.
Men det har hänt en massa bra.
Jag har äntligen börjat kunna prata i telefon med Mariam igen, jag har hittat en massa Tvillingböcker som jag ska läsa igen och nya som jag inte läst alls som jag ska läsa, och såklart.
Last Sacrifice har jag fått läsa.

Och det är bara för i år, under mitt liv eller dröm.. vad det nu är för något.
Så har jag fått lyssna på två underbara band X Japan och matenrou opera.
Sedan har jag även varit på en Green Day-konsert.

Så denna dröm har inte varit helt fel.
Men förhoppningsvis är det bara en känsla, så att det här verkligen är mitt liv och inte en dröm.
Okej, nu kommer jag faktiskt inte ihåg vad jag började prata om, men jag orkar inte läsa igenom allt igen.

Skriver lite mer imorgon eller senare idag, jag vet inte än.

C ya! ;)